28 februari 2016

Steel Cutting

Dream Cruises fartyg nummer två
Förra veckan var det dags för det officiella startskottet för fartyg nummer två med varvsnummer S.712 och som ska ges namnet WORLD DREAM.

Min tur att signera
Foto: Jonny Mehtola
Detta sker normalt med en så kallad "Steel Cutting Ceremony" på varvet. Varvsledningen tillsammans med site team och vår ledning samlas i den del av varvet där man skär ut stålet. Efter ett tal av varvets ägare så trycker man samtidigt på startknappen och startar samtidigt processen för första stålbiten till fartyget vid sidan av ett utsnitt av fartyget i profil. Den profilen tas sedan upp för att signeras av samtliga närvarande. Vi passade såklart på att titta förbi och bevittna denna historiska ceremoni. Kul att kunna närvara ända från start för den här båten, Steel Cutting för S.711 som vi tar leverans av i höst hade skett långt innan jag kom till Papenburg.

De flesta här ser lite extra fram emot just 712:an eftersom det är fartyget många kommer att tjänstgöra på efter att vårt värv här i Tyskland är till ända. Nåväl, först och främst leverans av 711 och nu i veckan tömdes dockan igen och fartygets två stora delar har nu blivit en. Inom en månad kommer bog- och akterdelarna också att vara på plats och snart nog kan vi se det första megablocket för Norwegian Cruise Lines nästa fartyg docka in akter om oss och ytterligare ett kryssningsfartyg tar form på Meyer Werft.

24 februari 2016

Förhalningar i hamnbassängen på varvet

Megablock nummer 2 på väg ut ur hallen
En av de viktiga hållpunkterna varje år i Papenburg är när ett nytt, nästan färdigt fartyg, ska dras ut ur bygghallen.

En "liten" del av Genting Dream
Det drar mängder av människor som intresserat följer detta skådespel. Som jag tidigare berättat sker detta två gånger per år, en gång på våren och en gång på hösten, eller närmare bestämt en gång i februari och en gång i augusti. Jag skulle tro att tillfället på hösten säkert drar ännu mer folk eftersom vädret är behaglighare förhoppningsvis. Hur som helst så var vi flera stycken från kontoret som ville se när Ovation of the Seas skulle möta offentlighetens ljus för först gången och trotsade den lite bitiga vinden och kylan för att bevittna detta på första parkett.

Meningen var att detta skulle gå av stapeln i söndags men eftersom blåst hade förutspåtts under helgen fick man tidigarelägga utdockningen till torsdag 18 februari. Dagen inleddes med att vårt megablock nummer 2 drogs ut ur hallen och förtöjdes tillfälligt bortåt slussområdet. Kvällen innan hade vårt megablock nummer 1 förhalats bort till kajen jämte vårt kontor och allt var nu klart för att dra ut RCCL's senaste tillskott. Nästan en timma försenade dock så kunde den lille bogserbåten Gruno IV börja dra så sakteliga efter att förtöjningarna släppts på Ovation och sakta men säkert närmade sig ekipaget hallporten. Åskådarmassorna hade ökat stadigt sedan lunch och tysk television direktsände det hela på nätet. Jag passade såklart på att ta några bilder jag också och det var mäktigt att se hur det hela hanterades. Inne i hallen såg fartyget stort ut men när hon väl kommit ut och låg där längs utrustningskajen så kändes hon enorm.

Gruno IV ledsagar Ovation ut ur hallen
Ser fram emot när det är Genting Dreams tur att göra denna manöver i augusti. Båda våra megablock är nu på plats i hallen och skall snart svetsas ihop så ytterligare ett steg har tagits närmare färdigställande. För övrigt togs de första officiella stegen till båt nummer 2 häromdagen också, men mer om det i nästa inlägg.

15 februari 2016

Flight spotting på EHAM

Hittade ett bra ställe längs bana 24
Att fartyg är ett av mina stora intressen har ni säkert förstått. Ett annat av mina intressen har också genom åren fått lite bloggutrymme här på pontos.se. Flight spotting. Flygplan fascinerar mig väldigt och det är onekligen häftigt att emellanåt stå nära en start- eller landingsbana och skåda dessa plåtfåglar i sitt rätta habitat. Normalt sett har detta skett under ledigheterna från sjön och genom att jag tagit mig till Stockholm-Arlanda där jag också genom åren lärt mig att hitta en del bra ställen att stå på för att få bra bilder och för att få en bra vy över starter och landningar.

En KLM-jumbo lyfter från 24:an
När jag nu genom jobbet i Papenburg har en helt annan närhet till en av Europas storflygplatser, Amsterdam-Schiphol (EHAM), så måste man självklart utnyttja denna möjlighet. Desiree blev tvungen att åka hem till Filippinerna för att ansöka om rätt typ av visum för att kunna komma tillbaka hit på längre tid. Det ska vara fullt möjligt i och med att vi också numera är äkta makar. Så i söndags för lite över en vecka sedan var det dags att ta farväl av henne för en tid och flyget mot Doha för vidare transport till Manila avgick från just Schiphol.

En jumbo-jumbo: Airbus A380
Så i förväg hade jag gjort lite research och hittat bra hemsidor med olika spotting-punkter utmärkta och med tanke på att det blåst syd-sydostliga vindar en längre tid så var starter på bana 24 och bana 18L de mest troliga. Jag hade studerat hur användandet av banorna gjorts under tidigare dagar och upptäckte tidigt att det oftast var starter på bana 24 men just runt den tid som Desiree skulle lyfta så var det alltid två startbanor i operation, både 24 och 18L. Det gjorde såklart att jag blev lite tveksam till var jag skulle stå och eftersom jag inte hade tillgång till radiotrafiken så fick jag helt enkelt gå på magkänsla.

Jag hittade fram till en bra punkt längs bana 24 och där var jag inte ensam, mycket folk som skådade flyg en ledig söndag. Jag höll ögonen öppna för avgångar på 18L och cirka 15 minuter innan Des skulle lyfta började en del kråkor lyfta från bana 18L också. Jag var tvungen att ta ett beslut om jag skulle stå kvar vid 24:an eller om jag skulle förhala bort till den andra banan. Med tanke på att 18L låg närmare gaten som Qatar-kärran stod parkerad vid så chansade jag och stack bort till 18L. Det visade sig vara ett klokt beslut för där lyfte Qatars Boeing 787 Dreamliner med destination Doha strax efter kl 15 och innan dess fick jag dessutom tillfället att se Emirates Airbus A380 majestätiskt stiga mot skyn från samma bana. Efter det tog jag min Passat och åkte hem till Papenburg igen. Trist att se Desiree lämna men jag hoppas att hon kan vara tillbaka hos mig så snart som möjligt!

Qatars Dreamliner med Desiree ombord lyfter från bana 18L

08 februari 2016

Tema: Brandsäkerhet

Utförlig loggning av brandvarnarens installation
3 varnare installerades
En av de saker jag reagerade på när jag kom ner hit och för första gången kom in i min lägenhet var avsaknaden av brandvarnare. I Sverige är det som bekant lag på att fastighetsägaren har på sitt ansvar att installera brandvarnare i sina fastigheter så jag blev mäkta förvånad över att inte hitta någon. Så det blev också ett av de första inköpen jag gjorde här nere. En brandvarnare som jag installerade i hallen.

Sen började det dyka upp skyltar i detaljhandeln som jag med min begränsade skoltyska tolkade som att det efter årsskiftet 2015-2016 skulle bli lagtvingande även här i Tyskland att vidta denna säkerhetshöjande åtgärd. Jag var dock inte helt säker på om det gällde ägaren av fastigheten eller den boende i den samma men tog emot denna nyhet med öppna armar och kände mig också nöjd över att redan gjort denna investering för mitt enkla gemak här längs kanalen.

"Merkels lilla röda"
Nu visade det sig dock att fastighetsägare de Weerdt, och möjligen i förlängningen Angela Merkel, hade ännu mer långtgående planer på hur detta skulle hanteras. Det trillade in en notis i brevlådan att det i mitten på januari skulle komma en herre från en brandsäkerhetsfirma i trakten för att installera brandvarnare i mitt hem. När denne man dök upp så blev jag varse vilket upplägg tyskarna anammat i denna fråga. Inte bara en utan tre brandvarnare skulle installeras och reglerna var tydliga med att det skulle finnas brandvarnare i samtliga rum längs utrymningsvägen från sovrummet till dörren. Därmed sattes det upp en varnare i sovrummet, en i vardagsrummet och en i hallen. Med sig hade han också en röd bok vilken närmast kan liknas vid serviceboken vi har för bilar och i vilken han plikttroget plitade ner information om installationsdatum, för garantin, samt noggrant skissade var i respektive rum brandvarnaren var installerad. Så med jämna mellanrum kommer inspektioner att ske för att se att brandvarnarna sitter kvar där de ska och att de fungerar som tänkt.

Om Tyskland låg efter Sverige i just detta fall när jag kom i oktober så har man nu fyra månader senare kommit ifatt och gått om. Jag lyfter ödmjukt på hatten för ett väl utfört värv Tyskland som med "Merkels lilla röda" sätter ribban högt.

01 februari 2016

TransFighter - den sista Gorthonbåten

TransFighter till kaj i Baie Comaeu, Kanada.
Jag la ut en bild på facebook-sidan i fredags på samma tema och fortsätter här att berätta om ett fartyg som haft en stor betydelse i mitt än så länge relativt korta sjömansliv.

Papper i lastrummen
TransFighter eller Finnfighter som hon hette när jag mönstrade ombord första gången är fortfarande det fartyg jag seglat i längst. Finnfighter köptes av Gorthon Lines som en del i det samarbete som åter inleddes med B&N och som resulterade i Transatlantic. Jag kom från Gorthon-grenen så att säga i och med styrmanstjänst i Alida Gorthon och fick i och med hennes utflaggning ny tjänst i Fighters syster Pine. I april 2007 mönstrade jag på Finnfighter första gången, mitt första överstyrmansjobb, och lustigt nog i Bremen som inte ligger alltför långt ifrån den plats jag just nu befinner mig på.

Oftast var det lastning av printing paper i Europa för lossning i Philiadelphia. Därefter på lätten upp till St Lawrence för lastning av Newsprint i Baie Comeau och Pointe au Pic för lossning i ett flertal europeiska hamnar. Ibland kunde det smyga sig in nått utöver det vanliga såsom pappersmassa eller virke. Vi fick se många ställen i området kring St Lawrence-floden och på Kanadas atlantkust. I Europa var det oftast hamnar som Ferrol i Spanien, Sheerness och Belfast i UK, Terneuzen i Holland och Bremen i Tyskland.

En liten "körare" på Atlanten
Efter att korsat Atlanten i flera år fick Fighter ta över den klassiska Gorthon-traden med Corner Brook, Newfoundland, som lastningshamn och lossning på USA:s ostkust. Kanadensiskt tidningspapper fyllde lastrummet resa efter resa. Lastningarna i Corner Brook drog ofta ut på tiden och vi kom att lära känna både stuveriet och lokalbefolkningen väl under den här tiden. Att vara överstyrman på den här traden är riktigt kul, att göra lastplaner var något jag gillade starkt och såg alltid fram emot att få specarna för nästa last. Ett pussel i både höjd- och längsled för att utnyttja lastrummen optimalt och för att hitta ett bra mönster för snabb och säker lastning, sjöresa och lossning. Sidolastaren var ett måste på den traden, ingen av hamnarna medgav lastning eller lossning över ramp och användes inte ofta efter att vi lämnat Atlantfarten men den fanns där, liksom lastluckorna, som gav fartyget sin multi-purposeprägel.

Jag blev sedan kvar på Fighter, som 2009 bytte prefix och fick heta TransFighter istället för Finnfighter, till sommaren 2012. Det var då åter utflaggning i faggorna och jag varslades om uppsägning. Därmed lämnade jag bolaget och bytte papper mot pappor (ja och mammor, döttrar, söner och allsköns andra sorters passagerare) i Asien.

Skärmdump från MarineTraffic
Nu har sista papperslasten lossats i Portland och fartyget tog i fredags lots vid Hättebärget utanför Marstrands lotsstation för att gå till kaj i Nannys gamla byggdocka i Uddevalla. Där kommer hon att ligga i väntan på order. Hennes systrar TransPine och TransWood har sålts till turkiska intressen och är enligt uppgift på väg till Mäntylouto för att lasta generatorer som ska utgöra grunden i de flytande kraftförsörjningsplattformar som dessa fartyg tydligen är tänkta att bli.

Hoppas att man hittar sysselsättning för Fighter igen och vem vet, kanske kan lastrummen åter fyllas med papper.